OKEJ detta blir det sista!

jag måste bara säga att jag saknar danne så himlans mycket!
min hjärna har inte riktigt vant sig ännu heller för varje gång det är något så tänker jag "OH! det måste jag säga till danne"
iof pratar vi varje dag, men det är ju inte direkt på samma sätt om man säger så, det känns mest bara krystat, och lilla minsta grej som kan feltolkas går käpprätt åt helvete.
men det värsta är att samtidigt som jag känner att detta var det värsta som kunde hända, var det väl samtidigt bra också. vi hade inte världens bästa förhållande om man säger så, men om jag fick välja hade jag hellre levt i ett halvdant förhållande eftersom det positiva överväger det negativa, även om det är mer negativt. så mycket älskar jag danne, och jag uppskattar inte någonstans att någon baktalar eller nedväderar honom, för de flesta verkar bara se det negativa som danne har gjort. ooonej jag är inte så jävla snäll som flickvän som folk verkar tro att jag är.
faktum är att vi har varit jävligt elaka båda två, men inte på samma plan. han ligger med andra, jag dricker mig skitfull och flippar och slår på honom. han skyddar sig och kan skada mig, och det är DET folk ser.
verkar det inte lite orättvist?

allt började helt utav bara helvete, och det hade säkerligen sett annorlunda ut om det inte hade varit så. jag vet att jag har förändrats jävligt mycket de senaste året, mest när jag har druckit. jag har aldrig varit speciellt våldsam eller varit någon jävla dr jekyll/mr hydeperson, utan det har utvecklats pga all skit.
frågan är om danne hade varit som han har nu, om början hade sett annorlunda ut? jag är tveksam, men det hade ändå underlättat om jag hade gett upp min dr jekyll/mr hydepersonlighet jävligt mycket tidigare.

jag skyller på adhd haha!

egentligen ska jag väl inte spåna för mycket i det heller, jag är ingen hiro som kan gå tillbaka i tiden, och det är bara jobbigt att tänka på saker som jag hade velat ändra på, även om det är oundvikligt och jag tänker på det hela jävla tiden.

men danne själv verkar inte förstå det hela, eller om han bara är blind? jag vet inte. har försökt få honom att förstå jävligt länge nu, men det har inte gått framåt över huvudtaget.
det värsta, tycker jag, är att han lägger över allt på mig. "jag har fått mina chanser, det är slut med dom nu" grejen är väl den att om jag inte hade skitit i allt han hade gjort hade situationen varit tvärtom, alltså, jag borde ha gett honom tusen sista chanser. men eftersom jag är mer tolerant än vad han är så ser inte läget ut så.
fast... hade vi varit normala människor hade det varit slut för längesedan.. eller öh... hade vi varit normala människor så hade vi inte ens haft dessa problemen, men ändå haha!

har bara jävligt svårt för att se en framtid utan danne, eftersom jag trivs så jävla bra med honom, men jag måste komma till insikt någon gång.
tror dock det kommer dröja, eftersom kärlek aldrig riktigt varit min grej, och att komma över någon som man verkligen älskar sker inte över en natt (NEJ DET GÖR DET INTE SÅ NI SOM SÄGER SÅ ÄR HELT UTE OCH CYKLAR) och jag har mycket att bearbeta.

det enda som får mig att kännas lite bättre nu är pipandet från mobilen och dannes sms, även om han bara skriver fis eller vad fan som helst, känns det bättre.
är inte ens pepp inför flytten, vill helst bara sitta här på min stol framför datorn i resten av mitt liv och bara svulla upp och sluta som gilbert grapes mamma