just fan!

idag sa jag till simon att jag saknade honom! det kändes jävligt gött när han sa att han saknade mig också och att vi borde hooka. alltså så jävla kul vi hade förr. men ja, är jag så jävla dum i huvudet och inte väljer bro's before ho's så får jag väl stå mitt kast.
när jag stötte på honom i kristianstad när han hade varit där och jobbat knöt magen ihop sig och jag ville bara hoppa upp och krama honom men jag vågade fan inte. samtidigt är det pga simon mitt och dannes förhållande började som det gjorde, men ja det var mitt fel. men nu när jag har beslutat mig för att allt ska bli som det var förr hoppas jag att simon också är där och att vi kunde snacka från förr. men sen känns det lite dumt "nu är det slut med danne så nu vågar jag mig fram och dra upp allt igen" fastän jag faktiskt hoppade på honom och kramade honom när jag träffade honom ute när jag var med danne. det slutade iof i katastrof men ändå. tänker aldrig någonsin svika en vän igen, det är det dummaste jag har gjort. fattar inte varför jag inte stod upp mer och sagt som danne brukade säga när det handlade om honom "vi är bara vänner, det måste du fatta" och skita fullständigt i vad han sa.
men det är lätt att vara efterklok. vafan, jag och simon skulle ju flytta ihop och allt och han fick mig fan att må bra. hur faaan kunde jag slänga bort det?!